Prat med prestigelösa pensionärer gör ett underbart liv!

Jag har ett underbart liv, så är det. Att klaga, beklaga och vara missnöjd stjäl energi som ju kan läggas på annat. Att glädjas åt de små tingen i livet som doften av nybryggt kaffe, ett blänkande rent badkar, en nytumlad badhandduk, en trevlig kärleksfull sambo och små snälla barn. Ja, det sistnämnda ska faktiskt omfatta mindre trumpna tonårsbarn....

Jag har under mina långa studieår haft nöjet att få promenera i skogen på "pensionärstid". Det innebär helt enkelt den tid på dygnet då alla arbetsföra befinner sig på sina lönearbeten och sliter i sitt anletes svett. Men jag, jag har promenerat i skogen, åkt skidor i skogen och träffat på alerta, aktiva hundägande pensionärer som jag språkat med mycket och länge. Om allt som livet ger och har gett. Det är trevligt. Mycket mycket trevligt.

Är det månne retrieverägandet som gör att dessa fantastiska vitala pensionerade personer är just så vitala och levnadsglada? Eller är det helt enkelt att de efter sina många levnadsår kommit fram till insikten om att livet är precis som det är, helt enkelt underbart? Och har denna insikt om livets hårda, men underbara skola gjort dem så prestigelösa och lyckliga? Om detta brukar jag ibland diskutera med mig själv.

Och hur det än är så är det helt enkelt underbart. Prat med prestigelösa pensionärer ger mitt liv en guldkant. Tack alla mina skogskompisar!

Allt gott