webbadressen som aldrig blev

Den där vackra, storleksmässigt sett, mikroskopiska, utländska kvinnan i storlek minus noll med sina lika söta och små knattar i tioårsåldern sökte återigen min hjälp i barninformationsdisken. Den här gången hade hennes svenska blivit ännu bättre (vi har alltid tidigare språkats på engelska om inte dottern skötte tolkningen, vill säga) så vi förde samtalet på svenska. Månadsmejlet var de intresserade av.

*Jättekul, tänkte jag. De är ju nästan alltid på biblioteket.*

Undertecknad tog fram stencilen de skulle fylla i men då de skulle fylla i mejladress insåg de att de inte hade en sådan,

*Jaha, då blir det ju svårare, tänkte jag.*

Men jag visade naturligtvis hur de kunde åstadkomma en webbmail via hotmail. Modern undrade om jag kunde göra registreringen åt henne. Jag hade kö vid disken så jag sade urskuldande nej. Jag tipsade dem att boka dator och göra registreringen.

Sagt och gjort. De bokade dator. Jag fick sju besök vid disken av mamman med de söta knattarna under registreringsprocessen:

Det var för mycket folk i närheten av datorn...
De kom inte in på hotmails sida...(De hade skrivit ett e istället för ett a...)
De kunde inte komma på en lämplig adress...
Det stod andra ungar och tittade över axeln på dem då de skulle skapa lösenordet.
Det stod andra ungar och tittade över axeln på dem då de skulle skapa lösenordet.
Det stod andra ungar och tittade över axeln på dem då de skulle skapa lösenordet.
Det stod andra ungar och tittade över axeln på dem då de skulle skapa lösenordet.

Det blev aldrig någon webbmail.

Och jag svär nu osande eder över min oerhört bristande servicekänsla och bristande uppmärksamhet. Klart jag skulle gjort adressen åt dem. De ska få åtta stycken webbadresser! En egen blogg! En twitter! En facebooksida! En egen webbsida! En egen dator på bibblan!

Jag lovar.