Jag vill ha ett eget rum och en egen säng men maken håller inte med. Har jag nu fått en premedelålderskris eller är jag bara ovanligt sund i mina åsikter? Ja, bedöm själva, själv är jag naturligtvis övertygad om det senare.
Jag tror inte att sova ihop är bra för dig såtillvida att sömnen blir störd av den andra sovmarodörens sovvanor. Snörvlingar, snarkningar, vändningar som skakar hela sängen, sömnprat, tunga andningar och så vidare. Vill du läsa en bok in på småtimmarna störs den andra på den andra sänghalvan av lampskenet. Och dubbelsängen är en riktigt ful och svårmöblerad möbel. Det säger sig själv att du ser ut som ett åbäke när du vaknar eftersom du inte fått sova ordentligt på grund av den där andra personen i sängen. Din känsla av egen tid omintetgörs, din känsla av individuell frihet är obefintlig. Dina egna tankar kan inte flöda fritt.
Argumenten jag får bemöta handlar helt uteslutande om normer såsom "när man är ett par ska man sova ihop, det är så det är bara." Vaddå", frågar jag mig då, "vem har satt den normen?" Knäppa sociala koder som en icketänkande individ inte ens vågar ifrågasätta eftersom det är just en sociala norm som de allra flesta fått med sig i myten om kärnfamiljen.
"Det är ju så mysigt", är ett annat argument jag får konfrontera. "Mysigt kan vi ha när vi vill, det är bara att gå ut ur ditt egna rum och gå in i det andra rummet för att ha det just mysigt. Mysigt vill man väl inte ha varje dag?" replikerar jag då. Att ha mysigt kan också jämföras med matvanor. Kära vän, du vill väl inte äta varken oxfilé eller hamburgare från McDonalds vareviga dag, dag ut och dag in? Va va va? Nä, det var väl det jag trodde.
Tänk till på riktigt nu hur just du vill ha det när du ska sova. Våga ifrågasätta normerna och erkänn att du med all sannolikhet vill ha ett bättre sovande.
Nä, jag vill ha ett eget rum och en egen säng. Jag vill ha doftande doftljus och 35 grader varmt i rummet. Jag vill ha duntäcken med spetsar och massor av prasslande lästid. Jag vill så det värker.
Skaffa en megastor säng, om inget annat, så kan ni dela upp den på två rum :P
SvaraRaderaJag håller nog med din käre make, även om jag och min käre make vill ha olika varmt och han snarkar, så skulle jag inte vilja ha ett eget rum. Värmen kan man alltid lösa med olika sorters täcke och så var det snarkningarna då men nä jag sover inte bättre när han inte är hemma så jag håller mig till att ha han nära i samma rum :) Men alla är vi olika och ibland får man lov att kompromissa, så ni kanske kan göra som så att varannan vecka sover ni i samma rum och varannan vecka sover ni var för sig. Ha det gott och hälsa maken Hälsn Anne Catrine
SvaraRaderaTack för förslagen kära vänner, de mottages tacksamt i syfte att bibehålla [sov]husfriden i det movägska husbygget:) Jag återkommer naturligtvis om huruvida vi har gått tillväga. När det gäller ett eget rum så står jag dock helt ensam med mina åsikter i det här hushållet.
SvaraRaderaHej Heidi
SvaraRaderaMin man och jag har haft separata rum i snart 7 år och det är just så där komfortabelt och mysigt som du argumenterar för. Att gå över när man vill ha mysigt, att lägga sig i sin egen tystnad när man själv vill, osv. Stå på dig och försök få till en provperiod. Maken din kanske inser att han också uppskattar detta, trots att han antagligen har drabbas av någon sorts rädsla att du vill ha eget rum för att du inte uppskattar honom lika mycket längre?
Jag uppskattar din blogg och dina uppfriskande åsikter.
Adriana JM
Hej Adriana, jag har haft ungefär de där tankegångarna om makens eventuella oro över min bristande uppskattning. Och han har så fel. Men jag ska absolut försöka få i stånd en slags prövoperiod så att även han förstår att uppskatta värdet i sin alldeles egna tid. Det är kul att höra att det finns andra i min situation:)
SvaraRadera