Läsdagboken april 2010 - Shakespeares hemlighet

Jag har tidigare sagt att jag köpte en del titlar på bokrean och dessa har jag läst den senaste tiden. Philippa Gregorys romaner har jag redan pratat om men nu är det dags att ta ett snack om Jennifer Lee Carrells Shakespeares hemlighet. Det här är en snygg bok såtillvida att själva fysiska formgivningen anspelar på en äldre bokbindning. Till exempel fuskskinn i bokryggen med fyra upphöjda bind omgivna av guldlinjer. Själva omslaget som visar två äldre bokband författade av den litteräre giganten William Shakespeare och en typisk memento mori-symbol, kraniet, ger oss indikationer vad romanen handlar om. Död och litteratur.

Nå, är det Shakespeare som har skrivit några av litteraturhistoriens största litterära verk, det är frågan som sysselsätter vår huvudperson Shakespeare-kännaren Kate och oss som läser. Det handlar också om ett förkommet Shakespeareverk som ingen har sett men som sannolikt finns enligt vissa Shakespeareexeperter och vår rödhåriga Kate hamnar mitt i mellan två shakesperianska läger.

Jakten på det förkomna verket som närmast liknas vid den helige graal leder till ond bråd död, resor mellan länder och djupsinniga diskussioner kring vem det var som egentligen författade Shakespeares verk. Var det en enda person eller var det en grupp av personer? Och det klassiska konceptet; vem är god och vem är ond, vem av alla Shakespeareexeperter kan Kate lita på i jakten på den heliga shakesperianska graalen.

Det är rasande rafflande spännande med fiktiva detaljer som tagna ur en skolbok för deckar- och thrillerförfattande. Nä, jag menar inte att vara nedlåtande, standardelement betyder i detta fallet att det är tryggt och stabilt gjort, men då och då hajar jag i alla fall till och undrar om inte Carrell har läst någon Dan Brown för mycket och sett en och annan Indiana Jones-film.

Det här är en bok vars innehåll kanske mest tilltalar oss som älskar litteraturhistoria och litteraturvetenskap i synnerhet. I alla fall så har vi den nödvändiga historiska bakgrundsinformation som gör att vi förstår vissa delar bättre än läsaren som inte läst något om och av Shakespeare.

De akademiska och intellektuella dialogerna är i sin tur färgade med ett språk som är måleriskt tilltalande och så välutvecklat och som behagar mitt verbala sinne. Researchen är alldeles formidabel och gör att man blir en mer fångad av myterna kring Shakespeare men kanske framförallt, jag blir så oerhört fascinerad över att man fortfarande flera hundra år senare fortfarande kan trollbindas av en död författares verk. Men den thrillerartade spänningen gör inte deckarfantasten besviken.

Men hörni, blir ni förvånade om jag säger att författaren är Shakespeareforskare?