Så dålig var boken faktiskt inte. Jag pratar om Katarina Wennstams Alfahannen. Storyn är helt okej: den svenska filmvärldens rutinerade om än åldrande bad guy, Jack Rappe, möter ung oerfaren flicka, Emma Wahl, vid filminspelning och någon form av passion uppstår. En passion som är destruktiv och så småningom tar sig våldsamma former. Ett våldtäktsförsök genererar i självförsvar med avslagen glasflaska. Det blir blodigt.
Hur det här berättas är sedan en annan historia. Fragmentariskt och stundtals oengagerande men i rättvisans namn är det då och då bitvis riktigt spännande. Det här lite ryckiga sättet att berätta gör att det blir svårt för mig att finna någon som helst djup i romanen. Jag fladdrar på ytan utan att se(höra) något mer än det som står skrivet (sägs) i ord. Det blir därför några oengagerade gäspningar under lyssningens gång. Det känns som om Wennstam varit "tvungen" att skriva den här boken utan att riktigt ha viljan. (Är det förlaget som sätter press?)
En läsning som fungerar under dagar då man bara är så där skönt litterärt loj och inte vill ha något alltför betungande....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar