Camilla Läckberg är dansbandsmusik med hallelujakomp

Hade en hetsig diskussion med käre maken igår kväll om böcker, om bra böcker. Bra definieras då enligt mig på två sätt där det ena är ett skickligt hantverk och det andra något som är rätt så trevligt. Det ligger ingen konflikt i dessa båda. Tycker alltså jag. Bra bok enligt maken är då en bok som är rätt så trevlig och inte kräver något speciellt, den andra definitionen är enligt honom då en svår bok. Så Camilla Läckberg skriver då bra böcker men är de då skickliga litterära hantverk? Kanske inte men miljoner flugor kan inte ha fel, skit är ju gott och folkliga författarLäckberg skrattar säkert hela vägen till banken.

Hmmm....

Som en jämförelse: Musik.

Käre maken som då är musikintresserad och musiker ryser åt dansbandsmusik. Simpelt och banalt, anser han. Riktig musik är sådan där musiker arbetar med hantverksskicklighet. Hundrafemtioelva ackord som musikern komponerar och hanterar med bara stortån. Okej, det där lät inte klokt (jag är ingen musiker)

Dit jag vill komma är att dansbandsmusikens hallelujakomp är folkligt och enkelt. Liksom Läckberg. Den kräver inte mycket av dig som lyssnare utan du stampar bara takten. tadam tadam tadam. snurr snurr snurr. Typ.

Sen har vi då en gitarrvirtuos som Santana och Hendrix och den där i hemmet ständigt återkommande Hank Marvin. Här talar vi hantverksskicklighet, eller? Jämför den musiken med författare som Kafka, Dostojevskij och kanske Steve Sem-Sandberg och Elizabeth Kostova. Här talar vi hantverksskicklighet.

Jo, kära vänner, ju mer man kan och upplever litteratur desto mer utmaningar ser man fram emot. Å andra sidan är det inte fel att slappa till Camilla Läckberg. Hon behövs också.


Avslutningsvis; gillar du Camilla Läckberg gillar du sannolikt dansband, allsång på Skansen och E-type. Folkligt värre.

Kom igeeeeeen! Alla stampar takten! Tadam tadam tadam. Snurr snurr snurrelisnurr!