Trollbindande i sin hemskhet. Men jag blev nog aldrig sååå rädd. Jag lyssnade klart på John Ajvide Lindqvists Lilla stjärna under några cykelturer mellan jobb och hem. Den handlar om Therese och Theresa, två helt ovanliga flickor från helt olika hemförhållanden. Under tonåren korsas deras vägar över webben och blir en vänskap som leder till en märklig musikkarriär och sedan makabra och rituella mord mitt vardagssveriges mesta högtidsstund: allsång på Skansen. Hur långt är man beredd att gå för att få sjunga? Hur långt är man beredd att gå i sin idoldyrkan? Det är väl typ dessa frågor som storyn centreras kring.
En aning lång och med en stundtals obegriplig story, eller ska vi kanske säga att storyn hamnade i skuggan bakom berättartekniken? Den stora behållningen är alltså Ajvide Lindqvists berättarförmåga. Han trollbinder, javisst, men låter sin kärlek till själva berättandet ta över kärnstoryn. Jag få inte ihop den.
Minus för Ajvide Lindqvists (han läser själv) mycket irriterande egenhet att sänka tonen en oktav i slutet av varje mening. Det blev dock bättre ju längre in i boken jag kom men då var skadan redan skedd.
Ja det är svårt att sluta reta upp sig på något när det väl ha börjat.
SvaraRaderajo, precis så är det. till slut sitter man bara där och väntar på den där egenheten...
SvaraRaderaLyssnade också, och gillade inte heller hans röst i början men kom över det ganska snabbt och tyckte det var en besynnerlig villvetaslutet bok.
SvaraRaderavisst var det! Jag ställer mig frågan: Varför blev det så här? förvandlades de till vampyrer? vad hände med Jerry? Men det är väl det som är det fina, att man inte får veta, kantänka
SvaraRadera