Cykeltur i mörkret kräver tydligen cykellyse

Vännen Mona tog mig med på bio igår kväll. En riktigt trevlig romcom, "Going the distance".

En del riktiga gapflabb blev det.

Biokvällen hade vi planerat under några dagar och jag fick så småningom frågan av maken om jag skulle ta bilen in till stan. "Nep, jag hojar", replikerade jag, "det är så dyrt att parkera inne i stan, och jag vill inte bli stående och väntande på bussen". "Men det blir ju så mörkt ute runt elva på kvällen och du har ju inga lysen på cykeln", menade maken. "Vaddå, det är cykelbana och jag har reflexer", tyckte jag då. "Vad är problemet???" "Jag kommer väl och hämtar dig då", upplyser mig då kära maken. "????". Jag är dryga fyrtio år och kan väl ta mig hem 1 och en halv mil utan problem och förresten skulle ju maken upp tidigt för att arbeta i sitt anletes svett. Nää...jag cyklar på.

Och så här höll det på under hela veckan. Igår torsdag, runt halv sex anländer kära maken hemmet och med bekymrad röst frågar om jag fortfarande skall cykla i den mörka höstkvällen. Och när jag säger ja, går han ner i källaren, hittar efter en del rotande ett batteridrivet cykellyse, monterar det sedan på det min hoj och menar att nu får jag cykla.

Jag är nu en aning ambivalent huruvida jag skall tycka att hela händelsen är ett utslag av gullig omtänksamhet eller ett mer insinuant påpekande att undertecknad inte anses vuxen nog att hantera en cykeltur i höstmörkret...

Men kära vänner, det var riktigt mörkt ute så jag måste erkänna att det var ett klokt och rart beslut av maken.

Det är inte alla hustrur som har en egen generalscout som bättre hälft.