Idag plöjde jag de sista sidorna i årets kanske mest hajpade roman: Strindbergs stjärna av 40-åriga Jan Wallentin. Slutet var minst sagt explosiv.Jag tyckte mycket bra om den här läsupplevelsen, inte för att den på något vis är nydanande eller så utan snarare kanske för dess välbekanta graaltematik och de gammaltestamentliga anspelningarna. I synnerhet syftar jag då på skapelseberättelsen. Och även för att gränsen mellan vetenskap och det okända luckras upp.
Romanen handlar om ett sökande efter det människan vill ha mest (här kommer graaltemat) och hon gör allt för att få det. När hon väl får det drabbas hon av hybris och straffet kommer inte långt efter (här kommer det bibliska temat in). Syndafallet är ett faktum. Det vi lär oss av det här är att vi inte ska leka med [gudomliga]makter vi inte kan behärska.
Kära Don Titelman, ytterligare en litterär antihjälte, en medelålders akademiker med drogproblem tar oss med på den här resan och löser gåtan åt oss.
Snabbt och drivet tempo gör att vi bläddrar på. Karaktärerna är kanske lite väl stereotypa men det gör ingenting alls. Spänningen stegras och vi hålls fast.
Bra bokunderhållning, det här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar