Hörrudu, jag minns faktiskt ett samtal häromsistens med en kär dotter där ordet ”velourtattare” myntades. Samtalet gick ut på att MAN ABSOLUT INTE kan besöka publika lokaler iklädd velourbrallor. Det är BONDE. Det spelar ingen roll om läppstiftet glänser mörkrött mot den vinterbleka huden. Det spelar ingen roll om fransarna är målade sotsvart aoch böjda som Uri Gellers teskedar och vippiga som en kjol hos en can-can-dansös i en Toulouse-Lautrecs Moulin Rouge-affisch. Har man velourbrallor är man en BONDE. Eller en velourtattare.
Jag har faktiskt velourbrallor på jobbet idag. Men nej, det är inte mina vita, gamla som är utnötta därbak, utan ett par svarta dito. Velourbrallor har okej passform de tre första gångerna man bär dem, därefter karakteriseras de av tämligen osnygga, säckiga påsar i ungefär knähöjd. Men de är sköna. Och spänstiga. Fulla av rörelsefrihet.
Jag, en velourtattarmorsa.
Slogan: Velour för ett rörligt liv.
Slutligen undrar jag; hur gör man när man inte kan ta blicken från mustaschen som sitter på damen? Tipsa om vaxning?
Haha, jag har t.o.m gått på anställningsintervju i ett par sådana och jag fickk jobbet!!
SvaraRaderaNej håll truten om vaxningen, hade det varit jag skulle du få på proppen, hehe. Nä jag vet inte..
Men där ser man, velour funkar i karriärern. Och: jag höll tyst om mustaschen. Och det var ju tur, kanske hade jag fått på proppen:)
SvaraRaderaSoprummet,källaren, tvättstugan och Konsum är de enda ställen jag har besökt iförd velour- eller s.k. mysbyxor (har aldrig gillat ordet mys-)utanför hemmets lugna vrå.
SvaraRadera:)jag har faktiskt en velourklänning också. Eller två...
SvaraRadera