De ensamma

Är jag måhända en aning dum eller alldeles för kritisk som inte riktigt förstår storheten i Håkan Nessers författarskap? De ensamma är den allra första boken jag läser (lyssnar på) och stiftar bekantskap med ytterligare en svensk medelålders polishjälte. Den här gången heter han Gunnar Barbarotti. Barbarotti lever och verkar i Uppsala.

Boken tar med oss på en resa fyrtio år tillbaka i tiden, till 1969. Sex studenter köper en buss tillsammans och ger sig ut på resa i de socialistiska östeuropa. En mycket tragisk händelse inträffar i Rumänien, en av de kvinnliga resenärerna blir utvald att våldtas av fyra rumänska soldater i utbyte mot fri lejd. En av kvinnorna kastar sig (?) en tid senare utför ett stup. Trettiofem år senare hittas en av männen på samma plats. Det är här Gunnar Barbarotti kommer in.

Det händer inte mycket i boken, i alla fall rent actionmässigt. Det här är en roman där existentiella frågor om etik och moral och människans natur leder oss framåt till lösningen. Oändligt oändligt långsamt. På alldeles för många sidor. Det bästa med den här boken är nog Håkan Nessers inläsning, herr Nesser har nämligen en mycket behaglig röst.

Den här deckaren bör nog läsas ytterst långsamt för att ge läsaren behållning och tålamod verkar jag sakna för tillfället. Det är förövrigt ansträngande att zappa tillbaks några spår på min rosa Ipod för att lyssna om det som ter sig obegripligt. Näää, det orkar jag bara inte. Jesus Amalia vad jobbigt.

Kanske ska jag helt enkelt läsa en annan Nesser-bok för att förstå?

Jo, kanske det...

Betyg: en tvåa