Min bäste vän är inte helt oväntat en bok. Den ger mig allt jag behöver; glädje, sorg, tandagnisslan, frustration, tröst, sympati, upphetsning, intellektuell tillfredsställelse, ja, you name it, kära vän. En bok är ens bästa vän. Och så tar den väldigt lite plats i sängen.
Skämt åsido. Min bästa vän borde vara min partner eftersom jag är superidealist när det gäller förhållanden. Min partner ska vara tröst och glädje och skratt. Han ska vara åtrå och hetta. Han ska vara trygg och pålitligt och lojal och han ska finnas där i alla lägen oavsett. Han ska vara både vän och älskare. Men livet ser inte alltid ut på det sättet för en idealist.
”Man måste vara realist” hör jag ekot från de som vill tycka till och anser sig veta hur saker och ting ska vara. Jo, tjenare säger jag då. Tjenare. Vaddå realist? Låt mig vara idealist även om fallen alltid blir brutalt hårda när jag ramlar över idealiststupet. Jag har faktiskt roligare så länge det varar även om jag får inse att jag inte kan få allt i ett och samma paket.
Till saken då. Jag tror att en av mina absolut bästa vänner nog är hunden Halifax.
Och sen kommer Mimmi, the daughter, den lugna, sansade, coola bruttan jag producerat.
Och sen kommer nog mamma Valkama som alltid finns där.
Men jag då???
SvaraRaderaJag kanske inte är bästa vännen men jag är väl en vän iaf???
Klart som korvspad att du är, Mona ärtan,. Har du råd att ta en semestervecka till Grekland i juni? Annars åker jag själv
SvaraRaderaHrm... Grekland, lät ju spännande. Lär nog återkomma om det. Försöker få tjifen att betala Träningsvecka först....
SvaraRadera