Osynliga händer är en sån BRA bok!

Det här är en riktigt bra bok. Stig Saeterbakkens Osynliga händer.

Vi är i Oslo. Dunkelt, dystert och regnigt. I den här dystra miljön möter vi Kristian Wold, en ensam tungsint polis utan någon större vänskapskrets. Hans fru är trasigt depressiv och ingen av dem mår bra. Kristian Wold möter en kvinna, Inger, i tjänsten och faller handlöst för henne. Kristian Wold ska utreda (och avveckla) Ingers fjortonåriga dotters försvinnande ett år tidigare. Ingen hyser längre något hopp om att återfinna henne, ingen utom Inger.

Kristian Wold visar sig vara en inte helt genomtrevlig man. Supandet är hejdlöst, han är beräknande och våldsam. Han misshandlar sin hustru, tvingar till sig sex av prostituerade när Inger stöter bort honom. Och begäret efter Inger brinner hela tiden hett hett hett. Så småningom inser Kristian Wold att det är förlusten av dottern som håller dem samman. Dottern framstår allt mindre som ett offer och allt mer som en konkurrent om Ingers kärlek…

Det kärva och ekonomiska språket utan onödigt och lindrande bildspråk förstärker den dystra stämningen i boken. Förhållandet mellan Kristian Wold och Inger känns också synnerligen desperat och krävande i det starka begäret för varandra vi känner brinna hos dem men samtidigt är det så oerhört ömsint och äkta. Hela stämningen är dock hela tiden så oerhört obehaglig.

Under läsningen förstår och accepterar och förlåter jag allt det olustiga som sker, det som är riktigt frånstötande, även om jag känner att jag inte vill. Osynliga händer är en nattsvart thriller som sätter djupa spår i själen eftersom den prövar min förmåga att förstå balansen mellan ont och gott. Den är mästerligt, mästerligt obehaglig i all sin svärta och sorg.

Pust