Alla själars natt

Jag bara hatar böcker som är del i en serie utan att veta det. Och nu var det alltså dags igen. Jag pratar om Deborah Harkness Alla själars natt som mest kan liknas vid ett hopkok av Twilight-sagan, Harry Potter, Sagan om Isfolket, Blodsbröder (Saga Borg) och Diana Gabaldons serie om tidsresande Claire Beauchamps. Ingredienser från alla dessa finns med och jag bara sa till mig själv under läsningen att: ahaaa här kommer Isfolket; ahaaa här blir det lite Harry Potter och där blev det lite meyersk Twilightromantik och sen kom tidsresorna in och det blev gabaldonskt. Och så är det bibliskt så det förslår. Diana, häxan, är en slags Messias-gestalt och den storyn har vi ju mött både en och två gånger. Här hittar du häxor, vampyrer, demoner och människor.

Hmmmm..ja, vad säger man då? Gör det nåt att en bok är en pastisch på flera andra böcker? Nej då, nej då, nej då, så länge det finns skrivarglädje och action och romantik gör det inte så mycket. Men nästan sjuhundra sidor är en aning för långt, i synnerhet när de här många sidorna slutar i en klassisk cliffhanger som gör att jag nästan måste läsa nästa. Och den kommer...när? I have no fucking idea...

Så här tokigt blir det när man inte läser innehållsförteckningen och på en gång inser att det följer flera böcker för att man ska förstå helheten. Deborah Harkness ska nämligen skriva två böcker till om Diana, häxan, som är den utvalda. Och egentligen är det väl självskrivet; Diana kommer att få både vampyrmaken och kungariket....

Jag tyckte att den här romanen ändå hade gott driv och kittlande spänning och ett bra språk. Storyn må vara hur banal som helst liksom personskildringarna, men det struntar jag i eftersom farten och romantiken och alla vändningarna gör den väl värd att läsa. Bra underhållning med andra ord. Men jäklar vad less jag är att den ingår i en trilogi....