Är en harmlös men inte desto mindre charmig romcom. En romantisk komedi, alltså. Jag associerar också Kinsellas senaste direkt med gamla Hollywoodfilmer i technicolor. Ja, ni vet den typen av film med muntert konstruerade glättiga, glassiga och glada färger. Karaktärerna är i stort sett alltid lättsamma och storyn har sällan någon som helst tillstymmelse till ångest och tandagnisslan. Njaa, inte riktigt då, det brukar ju alltid förekomma någon lite fnurra här eller där. Men i det stora hela är det lättsamt, muntert och alltid med ett lyckligt slut.
Har man som jag läst Sophie Kinsella tidigare (jodå, jag tillhör faktiskt de som sätter upp mig på bibliotekets väntelista omedelbart då jag ser att hon är på väg att släppa en ny titel) då förväntar man sig pastellfärgad happy romantisk komedi. Och ingen torde väl egentligen bli besviken i det avseendet i läsmötet med Flickan från tjugotalet. Men i den här romanen frotterar sig Kinsella med spöken, korrupta familjemedlemmar, olycklig kärlek och en jakt på ett halsband. Återigen finns den långe, mörke och framgångsrike amerikanen (tänk Luke Brandon i Shopaholic-serien) med som karaktär. Och naturligtvis är vår huvudperson Lara (likt Becky Bloomwood) en mycket mänsklig person som drabbats av det ena bakslaget efter det andra, såväl i karriären som i kärleken.
Laras gammelmoster Sadie dör 105 år gammal. Ingen i familjen har träffat henne på många många år, inte heller Lara. Under den trista begravningsgudtjänsten hör Lara plötsligt att någon skriker om och om igen: ”VAR ÄR MITT HALSBAND”. Så småningom visualiserar sig spöket Sadie, gammelmostern, för Lara. Ung och vacker och alltid iklädd full 20-tals-outfit med flapperklänningar och med shinglat och ondulerat hår vill hon att Lara ska leta efter ett specifikt halsband som försvunnit mystiskt.
Mellan dessa två kvinnor från olika tidsdimensioner uppstår givetvis en mycket varm vänskap. Sadie får leva om sitt liv genom Lara och som belöning fungerar Sadie som Laras skyddsängel. Och precis som det ska vara i den här typen av romaner så är slutet så himla gott.
Jahapp, och sen undrar vi över skrattfaktorn…Och jag nu poängtera att jag fick ett riktigt gott skratt i kapitel 10. Sadie vill dejta amerikanen Ed. Det går nu inte eftersom hon är osynlig. Lara går i Sadies ställe och på Sadies villkor. Iklädd tjugotalskläder och full tjugotalsmakeup gör Lara entré på baren och:
”Nog ser han förlamad ut alltid. Han gapar och ansiktet har antagit en ljusgrön färg. Mycket långsamt, som om han tvingar sig klafs genom vidrig gyttja reser han sig. […] ’Le mot honom!’ insisterar Sadie högljutt i mitt öra. ’Vippa lite på kjolen när du går fram och säg: ’Hejsan, Daddy-O’” Daddy-O? Detta är inte min dejt, påminner jag mig feberaktigt. Det är Sadies dejt. Jag bara spelar henne. ’Hejsan Daddy-O’, säger jag soligt när han kommer närmare. ’Hej’, säger han svagt. Du ser….Han gör en hjälplös gest”....
Och jag lovar, jag skrattade så jag grät när jag läste hela den här scenen.
Allt gott och trevlig läsning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar