Remi

Ja, hur var det nu med meningen med livet? Inte sjutton är det halsbränna som sätter guldkant på tillvaron. Nä, jag återgår till diskussionen om mängden arbetsinsatser.

Maken har ju nytt jobb och det jobbas dygnet runt minsann. Jag har ju också ett heltidsjobb och som alla vet jobbar kvinnfolk betydligt mer än dygnet runt. Eller hur?! Är det månne någon som sätter emot? Nej, jag trodde väl det.

Nå, hur var det då? Det här gifta paret har den senaste tiden ventilerat vårt alltmer växande missnöje med tillvarons vara. Vi hinner alltså inte med hemmet. Här ska det diskas, städas, lagas mat, tvättas, snickras, snickras och snickras lite till, älskade hunden ska få sitt så han mår bra, kära avkomman ska få sitt så de inte drabbas av traumatiska besvär som kräver psykologbehandling om några år, hustrun bör också få sitt så hennes överaktiva kreativa hjärna får näring och käre maken likaså. Framförallt bör vi få lite egen tid.

Men hur ska vi hinna? Och hur gör man?

Blek i ansiktet av stress menade maken som numera inte kan kallas särskilt kär att hunden bör säljas!

Jag, mycket häpen och tämligen förgrymmad går då direkt i motoffensiv och menar att det är lämpligare att huset säljs!

Säljer man sina barn? Eller? Etthus är ju bara....en sak.

Det är stillestånd i kriget om vardagens vara eller inte vara här i det movägska residenset.

Remi.