Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld avslutades igår på bussfärden in till jobbet på stadsbibblan. Ett ganska bitterljuvt men motsägelsefullt farväl blev det, måste jag erkänna. Å ena sidan innebar romanens längd att jag tyckte att den "snart, snart, snart" måste den ta slut så jag kan lägga tid på en ny roman. Å andra sidan ville jag inte att den skulle ta slut och välkomnade tjockleken. Vad knepigt det där lät, eller hur? Men nu är det redan skrivet och jag, Heidi, tänker inte ta bort det jag skrev. Spontanitet när det är bäst. Eller?
Nä, nu ska jag sluta babbla nonsens och istället säga vad jag tyckte om romanen.
Jättebra! Insiktsfullt, facetterat och trovärdigt med knivskarp spets tecknar Curtis Sittenfeld upp ett porträtt av en helt vanlig kvinna i en ovanlig roll; Amerikas första dam. Boken är skriven i jag-form och den berättas i kronologisk ordning. Från barndomen till ålderdomen. Någonstans kring 100 sidor in i romanen träffar "jag", Alice, Amerikas blivande president, en labil och lekfull för att inte säga infantil man. Den blivande presidenten beskrivs inte heller som en särskilt smart person. Men frånvaron av manligt heroiskt [amerikanskt] ego gör honom till en person ganska lätt att tycka om just på grund av att han görs mänsklig. Nu vet vi ju att romanen "till viss del" alluderar på Laura Bushs liv som hustru till George Bush. Och att han kan uppfattas som mänsklig blir ju ...ganska förlåtande.
Alice har inte samma politiska ideologiska inställning som maken. Hon är liberal och han konservativ. Och det här förhållandet sätter en extra udd på storyn. Och vi förundras inte minst över att hon år efter år efter år är en riktigt lojal hustru som i ur och skur står vid västerlandets absolut främste ledares sida och står bi vid hans beslut vilka de än må vara. Som en klippa. Oj, vad vi förundras över denna hustruliga lojalitet och präktighet. Oj, oj, oj.
En härlig bok big time! En bok att älska!
Läs läs läs läs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar