Stör mig inte- jag jobbar [läser]

Det är klart jag läser mycket böcker, det var ju just kärleken till litteraturen som drev in mig i biblioteksbranschen. Här befinner jag mig dagligvis i böckernas värld. Underbart. Helt enkelt underbart.

Men sen får jag naturligtvis verkligt dåligt samvete för att jag tar mig tid att läsa. Och det här dåliga samvetet är självfallet kopplat till cementerade konventioner att människan SKA JOBBA HELA TIDEN. JOBBA JOBBA JOBBA. Först då, när man JOBBAR och PRESTERAR är man en NYTTIG människa, en GOD människa, en PRÄKTIG människa.

Men fasiken, strunt i det, låt mig vara depraverad, dekadent, lättsinnig och loj då. Stör inte min läsning. Jag jobbar ju med det.

Jag hade en låntagare idag som ville ha boktips. Jag gnuggade mina händer och tänkte: "Nu kör jag". Mannen kunde inte tänka sig en rosa bok (Våtmarker, Charlotte Roche) ingen blommig bok heller (Desirada, Maryse Condé) inget relationsdrama, ingen om andra världskriget (för det kunde han redan, De välvilliga, Jonathan Littell). Den enda bok om kriget han ville läsa var De fattiga i Lodz, Steve Sem-Samberg och den gjorde vi en reservation på. Titel efter titel ur min minnesbank gick vi genom. Ken Folletts episka romaner om Kingsbridge hade han plöjt (men inte den sista och den ville han inte ha), Shakespeares hemlighet hade han kikat i... Jaha, jag tog då i med det tunga artilleriet och rekommenderade Elisabeth Kostovas underbara roman Historikern. Ingen jag känner har orkat plöja igenom den, den uppfattas helt enkelt för tung, men mannen med den kräsna smaken tog med sig den. Halleluja!

Och amen.