Biblioteket är ju som bekant för de allra flesta som tillhör personalskaran en fascinerande mötesplats där vi dagligvis möter personer av allehanda typer. Halva nöjet är mötet med människan, vill jag tillstå.
Nåväl, kära vänner, kollegorna tillika undertecknad hade nöjet att träffa på den 80-årige synnerligen snacksalige 91:an-kopian flera gånger i förra veckan. Jag vet inte hur många timmar han sammanlagt unnade oss sitt eminenta pratsällskap och glittrade mot oss med sina pigga blå men aningen åldersgrumliga ögon. Men många timmar blev det.
Och så vill jag en aning generat också erkänna min svaghet då det gällde att avbryta pratsvadan. Till mitt försvar så innebar det även en OMÖJLIGHET i detta extremfall. Så fort jag drog efter andan och skulle till att göra en snygg övergång till varför 91:an-kopian faktiskt var här så avbröt han mig och så blev jag sittande och nickande och hummande och liksom uppmuntade till ytterligare prat. Precis som man inte ska göra.
Men han slutade prata till slut och jag kunde inte låta bli att säga med glimten i ögat: " Nu har du fått din dagliga dos social samvaro ett tag, inte sant?"
Dagen efter var han här igen.
Att jobba på bibliotek känns de facto som att vara en fiktiv karaktär en burlesk roman...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar