nolltolerans mot pennalism - over and out

Snart vankas det ljuva gitarrtoner i det movägska husbygget. Och det får vi väl vara glada över. Insamlingen till kära makens femtioårspresent gick sålunda över förväntan. Och det får vi väl vara glada över.

Lunchbjudningen innebar att nästan tjugo av kära makens släkt invaderade hemmet likt myror på en döende orm och inmundigade det som kära maken och hans hustru (det vill säga jag) under ett dygn förberett. Och det får väl de vara glada över. Att de fick någon mat, alltså, eftersom kära maken överhuvudtaget inte ville ha någon bjudning ”eftersom han inte gillar att stå i centrum” så det hade likaväl kunnat blivit nada, niente, ingenting.

Och sen plockade hustrun till femtioåringen (det vill säga jag) ihop skräp, matrester, muggar och papptallrikar, och stolar, och dukar och servetter och det får väl i alla fall kära maken vara glad över. Att han slapp städa alltså. För det gjorde jag eftersom jag är jag och ett konstigt val i kära makens liv eftersom jag inte är som alla andra och vägrar vara som alla andra.

Nä kära vänner, det här var sista gången jag hade en ”måstebjudning” i hemmet, en bjudning där sonen och jag hamnar utanför eftersom vi inte är som alla andra eller tillhör ”de andra”. Och det är vi väl glada för. Sonen och jag menar jag.


Over and out