Att inte veta är underbart!

Igår kom jag igång igen med målandet igen. Lyssna på ljudbok och måla är livet på en pinne!

Du frågar vad jag lyssnar på? Under förmiddagen avslutade jag Elisabeth Nemerts Ljusets dotter, uppläsare Louise Raeder. Lär jag mig aldrig? Nemert har återigen skapat en historisk kärleksroman på askungetemat, såsom hon brukar, fast nu i sjuttonhundratalsmiljö. Och Louise Raeder läser alltid in hennes böcker och hennes röst är som smekande siden, så smekande och ljuv och lycklig att jag nästan kvävs av luftbrist. Puuuhhhh! Låt mig summera; det här är ingen märkvärdig historia.

Och nu har jag i stort sett precis kört igång Camilla Grebes psykologiska thriller Bittrare än döden, uppläsare Katarina Ewerlöf. Ewerlöfskans röst är djup och sexig men en aning snabb. Hittintills känns den helt okej såtillvida att den är rätt så socialrealistisk utan onödiga försköningar.

Samtidigt sitter jag smärtsamt hopkurad över målarduken vars motiv tenderar att utvecklas till något jag inte har en aning om. Och det är underbart lustfyllt, det här att inte veta vart nästa penseldrag tar vägen. Lustfyllt nöje.