"Longridge hade aldrig trott att han var speciellt sentimental, men när labradoren dök upp ett ögonblick senare kände han att han fick gråten i halsen. Denna hund var bara en utmärglad tovig skugga av den vackra hund han en gång känt. Den sprang så fort benen bar mot sin herre med hela sin själ lysande ur de insjunkna ögonen. Longridge måste låtsas hjälpa till att befria Elisabeth från Taos alltförs kärleksfulla tassar när han såg uttrycket i sin väns ansikte och hörde de halvkvävda egendomligt oartikulerade ljud som hunden utstötte då han hoppade upp mot sin herre."
Slutscenen i Sheila Burnfords underbara klassiker Den otroliga vandringen. Hunden det berättas om är Luath, en gyllene pch reslig labradorhanne. Förmodligen är den här boken en av de absolut bästa böckerna som någonsin skrivits om hundar (och en katt), deras mod och deras obeskrivligt starka lojalitet till sin förare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar