När jag började studera för mer än sex år sedan sade jag till mig själv: "Aldrig att jag bär en restaurangtallrik igen". Men vanans makt är stor och ett yrke som man ägnat många år sätter sina spår. I såväl kropp som själ.
Vad gäller de fysiska spåren av åren som verksam servitris är jag idag mycket glad och stolt över mina armmuskler. Jajamensann. Inget gäddhäng här inte, mina snart fyrtio år till trots! Den sämre sidan är liktornar....vilket är det smärtsamma resultatet av att gå och stå timmar, dagar, veckor och år i sträck.Otaliga är också de stunder som man suttit på en stol "bakom" och väntat på att avecen skall serveras. Avec betyder i detta sammanhang avslut. Och hemgång.
Vad gäller det psykiska är det naturligtvis , i jämförelse med min nya yrkesroll som verksam bibliotekarie, känslan av att vara riktigt rutinerat duktig på något som är svårare att göra avslut på. Jag kan ju den sköna serveringskonsten. Och med rutin och erfarenhet kommer ett mycket gott självförtroende. Något som inte är lika påtagligt i min nya yrkesroll som bibliotekarie.
Men men, att våga byta karriär innebär inte bara personlighetsutveckling, utan det innebär också en förmåga att se på det gamla med nya ögon. Det gamla får en ny fräschör, jag minns detaljer och stunder och situationer. Dråpliga, humoristiska och några ack så långtråkiga. Som den evinnerliga väntan på att avecen skall serveras.
Jag har alltså inte gjort avslut med mitt gamla yrke utan det potentiella avslutet bearbetas idag i många av mina målningar varav det presenterade verket heter just "I väntan på avecen".
Allt gott kära läsare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar