Heidikalendern 22 - Detta upprör mig

Intolerans är det värsta jag vet, en snäv världsuppfattning likaså. Jag förfasas över ett problemorienterat förhållningssätt och brist på öppenhet för nya saker. Jag mår riktig illa när jag möter pretentiösa personer och människor som inte kan lägga upp ett befriande gapskratt. Jag kan nästan sjukskriva mig när auktoriteter försöker utöva makt (jo, jag är en jättedålig soldat) och när normer cementeras och på det sättet försöker få individen att stöpas ner i en form.

Jag upprörs med andra ord över allt som syftar till att begränsa den enskilda individens frihet och hennes strävan efter att blomma ut i alla sammanhang.

Heidikalendern 21 - Ett annat ögonblick

Ett annat ögonblick? Betyder nog ett ögonblick som inte är just det här ögonblicket för i just det här ögonblicket sitter jag i informationsdisken på skönlitterära avdelningen och fryser. Och har ont i handlederna eftersom mousetrappern ÄR BORTA! Och vi har en alldeles PLATT musmatta, ni vet en sån där omodern och antiergonomisk musmatta som gör att handloven lider illa under datorjobbet.

Lyssna! Hör ni? Jag hör ett eko nånstans från Kristianstad…Maken skriker därbortifrån. Han är nämligen av uppfattningen att ”man ska lida” snarare än ha det trevligt och njuta av tillvaron. Så mitt lidande är helt i sin ordning. Det är som det ska vara. Lidande är njutning enligt maken. Ha! Han vet inget om livet säger jag då! Ha! Igen.

Jag går vidare till ”ett annat ögonblick”. Jag kom nämligen på mig att le brett när jag i sträng kyla (22 minus) under en timme marscherade fram och tillbaka mellan hunddagis och bussen. Jajamensann, vilken härlig kick jag fick! Endorfinerna flödade över och gjorde små lyckokullerbyttor.

Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder.

Och det var mitt lilla lyckoögonblick, kära vänner!

Heidikalendern 20 - den här månaden...

...har jag läst i alla fall 10 böcker av varierande längd. Sett i alla fall 15 filmer av varierande karaktär. Haft på mig ceriserosa strumpbyxor i alla fall två gånger. Har haft svinrygg bara en gång. Har prövat en ny frisyr – Mimmi Pigg-frisyren. Den tycker inte min granne herr Arne är så fin. Men han tycker om mig ändå. Har bytt parfymsort bara två gånger. Har inte köpt ett enda nytt plagg. Har varit på ansiktsbehandling. Har simmat några gånger. Har gått ner tre hål i bältet. Har inte rökt en enda cigarett. Har misstänkt jag varit i klimakteriet. Har fått besked om att jag inte är i klimakteriet. Har haft min härliga gula tröja bara en enda gång. Makens trasiga jeans har jag däremot burit varje lördag-söndag tillsammans med min hutlöst dyra Pippi-tröja. Har varit på en firmafest. Har varit på en fyrtioårsfest. Har varit på en fredagsmiddag. Har varit på en lördagsmiddag. Har inte haft någon egen middagsbjudning. Har inte ställt till med några skandaler. Än….

Häpp!

Heidikalendern 19 - Detta ångrar jag

Ångrar? Jag? Inte ett dugg.

Men jo, kanske nåt då. Men jag tycker att det är slöseri med tid och energi att älta sådana petitesser som kan tänkas bidra till ångerkänslor. Det som är gjort är gjort och då får jag helt enkelt anpassa mig till läget och ta konsekvenserna av mina handlingar.

Typ gilla läget.

Allt gott, kära vänner

Heidikalendern 18 - Min bästa födelsedag

Min bästa födelsedag var utan tvekan när jag fyllde 30. Mamma Valkama ordnade en överraskningsresa till Köpenhamn.

Wow!

Heidikalendern 17 - Mitt favoritminne

Mina favoritminnen är starkt förknippade med skratt. Sådant där spontant, högt gapskratt som kommer ur djupet ur magen och nästan ger mig träningsvärk efteråt.

Dessvärre sker dessa skrattorgier alldeles för sällan men jag kan ialla fall nämna att både dotter som son varit involverade då det blivit skrattfest. Liksom Mamma Valkama. Liksom StoraSyster Nina. De kan konsten att få mig att skratta så jag låter som en hel karl med ett imponerande bukomfång.

Jajemen

Heidikalendern 16 - Min första kyss

Nä, nu blev det väldigt närgånget måste jag säga. Vem minns sin första kyss? Inte jag. Och då måste det varit en groda....

Heidikalendern 15 - Mina drömmar

Det här kan ju tolkas som om jag ska berätta om mitt nattliga drömliv men även vilka drömmar jag bär med mig.

Så, låt mig börja med att säga att att jag har och jag har alltid haft ett synnerligt rikt drömliv. Riktiga romaner utspelar sig i det heidiska sinnet i stort sett varje natt. Återkommande detaljer är båtar, vatten (ofta spegelblanka vatten, sällan är det öppet hav, oftast är det skärgårdsliknande miljöer och ibland trånga kanaler) Båten är för det mesta ett gigantiskt skepp av finlandsfärjestuk. Bilar har jag drömt mycket om och även hus. Naturligtvis har jag genom idoga studier av såväl pseudoakademiska texter som renodlade jungianska och freudska texter tolkat mina drömmar.

Vilka drömmar bär jag med mig då, drömmar om hur jag vill att livet ska formeras? Först och främst handlar det om strävan efter frihet, mental som fysisk. Jag har mycket svårt för normer och standardiserade konventioner och auktoriteter likväl som för begränsade utrymmen. Jag vill vara en livskonstnär som njuter av öppna sinnen och öppna ytor. Då blommar jag!

Går vi ned på lite mer profan nivå så handlar det om att hitta den optimala behån. Ännu har inte det skett. Det handlar också om att jag lyckas med min löpning. Det handlar också om att jag vill ha närhet och kärlek och passion. Det handlar om så mycket mera naturligtvis.

Nä nu ska jag faktiskt gå in till min kära granne Annelie och bli bjuden på mat. Idag tror jag att GI-dieten får läggas åt sidan. Men eftersom jag varit så satans duktig hitintills och gått ner både ett och två kilon så kan jag nog unna mig en potatis i alla fall

Häpp!

Heidikalendern 14 - vad hade jag på mig idag

Dagen är endast några timmar gammal så jag måste nog svara på dagens fråga i presens. Vad har jag således på mig idag. Just nu, alltså. Eftersom jag är på väg till min ansiktsbehandling har jag inget ansikte på mig. Outfiten är trist svart (men jag har rollat bort de mesta Halifaxhåren).
Svarta puffvelourbrallor, turkos topp under en svart, tajt,långärmad v-ringad, ylletröja. Ovanpå denna en svart, glesvirkad omlottkofta. Prickiga strumpor, fotsnälla kängor eftersom jag ska ut och gå, min jättefärggranna storkofta med folkloretouch för femtio kronor från Biståndsgruppen med svart läderbälte med silverspänne i midjan får fungera som ytterplagg idag. Den gör människor glada har jag märkt. Glädje är nämligen viktigt för mig så kan jag bidra till leenden från folk omkring mig så gör jag det gärna. Vad har jag glömt? Handskar och väska naturligtvis.

Det snöar ute:)

Heidikalendern 13 - Den här veckan

Idag, torsdag är min sista arbetsdag för den här veckan. Jag har tre härliga dagar av ledighet att se fram emot. Imorrn ska jag gå på ansiktsbehandling och bara njuta.

I övrigt har veckan varit rätt så trevlig; jag har provat en ny frisyr, jag har blivit fotograferad av en biblioteksbesökare, jag har bokpratat för personalen, jag har varit på vuxenutbildningens bibliotek och gallrat lite böcker, jag har kandelabersimmat, jag hat gjort alldeles för salta GI-fajitas, jag har druckit tre glas vin, jag har ätit tre bitar choklad, jag har blivit kattvakt till en bitsk kissemiss som heter TinTin och avslutningsvis, jag har kommit fram till att jag är i klimakteriet...

Häpp!

Heidikalendern 12 - I min handväska

Finns följande:

handduk, baddräkt, sminkväska, klöver vaselin, hemnyckel, gummisnoddar, almanacka, två böcker, vilsna tamponger, lika vilsna bindor, extra strumpbyxor, nötter, tuggummi, en dosa snus.

Och säkert en massa annat också

Heidikalendern 11 - Mina syskon

Jag har inga syskon i pluralis. Däremot har jag en arton månader äldre syster, Nina. Nina är ungefär fem centimeter längre än mig och har kolsvarta ögon. Henner humör är inte att leka med. Inte heller hennes envishet. Nä, nä, nä, nä, kära vänner. Säger syster Nina att en apelsin är blå så är den blå...

Kan ni nu kanske tänka er hur jag hade det när jag var liten...? Jo, jag trodde väl det. Precis så var det....skitkul....

Heidikalendern 10 - Detta hade jag på mig idag

Nå, idag har jag ingen särdeles upphetsande outfit. Kör det svenska säkra kortet, svartvitt men med två undantag: ett par ceriserosa strumpor och en röd- och vitprickig sjal om håret. Men låt oss börja inifrån och gå utåt.

Vita, höga fyrtiotalsinspirerade trosor, vit vadderad bysthållare som känns för liten, när jag rör mig får jag fyra boobs, kamelfärgade strumpbyxor à 40 denier, svarta leggings från Gina Tricot (ska man köpa leggings ska man köpa dem just där där), svartvitrandig, långärmad, v-ringad trikåtopp, svart v-ringad med trekvartsärm trikåtopp över, svart stickad tulpanformad kjol, mina nya svarta easy tone-pjucks och ceriserosa socks.

Håret är femtiotalsinspirerad med tuperad vålm omknuten med en röd-vitprickig sjal. Jag doftar Dolce Gabbana Light Blue. Inga smycken förutom vigselringen i vitguld med diamanthjärtat och den tunga, släta förlovningsringen i vitguld. Naurligtvis bär jag namnskylt eftersom jag är i tjänst och naturligtvis har jag jobbnyckeln hängande i det neongröna nyckelbandet från tomtom.

Heidikalendern 9 - Min tro

Så fort man hör ordet ”tro” associerar man ju oftast till religiös tro. Men saken är den att det inte är så enkelt. Tro är inget annat än en övertygelse om ett fenomens förnäma betydelse, en betydelse som i oftast skapats ur någon form av sociala konventioner.

Tro är opium för folket, är ett välbekant talesätt vilket anspelar på tro som socialt fenomen. Ta till exempel den hypnotiserade testosteronstinna massan vid ett idrottsevenemang. Massans kollektiva skanderande BRYNÄS BRYNÄS BRYNÄS liknar då det religiöst euforiska tungotal et vid ett pingstkyrkomöte, eller i en moské, eller i en kyrka, eller för den delen, vid en konsert. Eller driften att skapa bilder av personer, göra dem till gudar (Astrid Lindgren har ju en staty till sin ära).

Människan har alltså ett behov av att konkretisera och förankra och göra gripbart sin tro och sin övertygelse eftersom det gör tron lättare att ta till sig. Förtingligandet av det abstrakta är en drift alla människor har.

Hur var det nu med min egen tro? Ur ett religiöst perspektiv är jag tämligen ambivalent. Det korta vetenskapliga intellektet säger att Gud är av människan skapad och inte tvärtom. Det mer skärpta och mer öppna intellektet säger också att det måste finnas en enastående kraft, något så stort att det är nästan oförståeligt som skapat allt omkring oss en gång. Och det är den kraften som är katalysatorn till hela evolutionen bland annat. Men även detta ”öppna” synsätt innebär en begränsning. Att allt har en början, ett mitt och ett slut är alltså en begränsande uppfattning, ett facit för att göra saker och ting mer begripliga.

Min egen tro borde vara, ja jag kämpar faktiskt hela tiden med detta, att jag har ett helt och hållet öppet sinne för det stora, det oförklarliga och jag försöker undvika behovet av att förtingliga det som inte går att förtingliga.

Att acceptera det oförklarliga är min tro.

Heidikalendern 8 - Ett ögonblick

"Blott en dag ett ögonblick i sänder"...börjar ju en välkänd psalm som jag präntades in under lågstadiet och som jag först långt senare förstod innebörden av. Nämligen att ta en dag i taget och leva i nuet.

Mitt liv (liksom alla andras liv) kedjas samman av en mängd ögonblick som skapat min historia och som format mig till den jag är. Ur denna mängd ögonblick är det svårt att plocka ut bara ett litet ögonblick eftersom de tillsammans bildar helheten Heidi byggd av atomer, kromosomer, celler och ögonblick. Plockar jag bara ett enda ögonblick förutsätts ju att alla andra små mikroögonblick måste nämnas eftersom ett enda ögonblick inte är något utan de andra och då faller hela alltet. Ögonblickligen.

Men jesus amalia, vilken kvasfilosofisk dyngpratare jag är! Ja, jag vet det. Dessvärre. (Not)

Låt mig nu fundera lite grann....

Jag minns naturligtvis de två magiska ögonblick jag blev kär vid absolut första ögonkastet. Halleluja! Alla andra gånger har kärleken vuxit fram på annat sätt.

Jag minns att jag bajsade på mig när dottern föddes. Jag skäms fortfarande. (Det här vill du inte veta dotter)

Jag minns ögonblicket när dottern blev till. På julafton.

Jag minns första gången jag satte tekniken med att bära flera tallrikar på bärhanden på det tyska sättet. Ett hallelujamoment!

Jag minns min första lön - jag drog till Hudiksvall och köpte dyra skinnstövlar.

Det blev fler ögonblick än jag tänkte. Men jag är inte ledsen för det. Håll till godo.

Heidikalendern 7 - min bästa vän

Min bäste vän är inte helt oväntat en bok. Den ger mig allt jag behöver; glädje, sorg, tandagnisslan, frustration, tröst, sympati, upphetsning, intellektuell tillfredsställelse, ja, you name it, kära vän. En bok är ens bästa vän. Och så tar den väldigt lite plats i sängen.

Skämt åsido. Min bästa vän borde vara min partner eftersom jag är superidealist när det gäller förhållanden. Min partner ska vara tröst och glädje och skratt. Han ska vara åtrå och hetta. Han ska vara trygg och pålitligt och lojal och han ska finnas där i alla lägen oavsett. Han ska vara både vän och älskare. Men livet ser inte alltid ut på det sättet för en idealist.

”Man måste vara realist” hör jag ekot från de som vill tycka till och anser sig veta hur saker och ting ska vara. Jo, tjenare säger jag då. Tjenare. Vaddå realist? Låt mig vara idealist även om fallen alltid blir brutalt hårda när jag ramlar över idealiststupet. Jag har faktiskt roligare så länge det varar även om jag får inse att jag inte kan få allt i ett och samma paket.

Till saken då. Jag tror att en av mina absolut bästa vänner nog är hunden Halifax.

Och sen kommer Mimmi, the daughter, den lugna, sansade, coola bruttan jag producerat.

Och sen kommer nog mamma Valkama som alltid finns där.

Heidikalendern 6 - Min dag

Min dag är inte slut än. Jag svettas helt obehärskat under armarna trots Bats extra effektiv. Orsaken? Jo ni, jag springer runt som en duracellkanin på barnavdelningen och plockar, hämtar, visar, guidar, reserverar, hutar, manar, städar , svarar på allehanda roliga frågor. Rätt så tufft pass idag. Puuuuh.

I övrigt trodde jag att jag hade sovmorgon idag och låg en stund längre och myste i sänghalmen. Därefter tänkte jag ta en sexkilometers promenad innan jag hoppade på det kommunala färdmedlet in till stan och bibblan. Och då! Och då slog det mig att det var husmöte! Kl kvart över åtta. Bara rusa upp och ta sig iväg. Ingen promenad alltså. Husmötet drog ut över tiden och sen var det lunch och sen var det medarbetarsamtal under dryga timmen. Hur gick det? Alldeles, alldeles utmärkt, tackar som frågar. Karriären går spikrakt.

Och sen var det dags att svara på en del mejl om allehanda spörsmål och sen var det dags att göra klart förberedelserna inför mitt radioprat och sen var det dags för passtjänstgöring på barnavdelningen där jag alltså sprungit runt som en duracellkanin. En transpirerande dito.

Och sen, kära vänner, ska jag ta mig en kandelabersimtur.

Och när jag äntligen kommer hem hoppas jag innerligen att arbetsnarkomanen som lystrar till epitetet make har maten på bordet. För då är jag slut som artist. (Men just ja, det är ju handboll idag…. Och då behöver karlfolk inte göra något hushållsarbete har jag förstått. Det står visst i Sveriges grundlag…)

Heidikalender 5 - Vad är kärlek?

Vad är kärlek? Frågan tarvar nog en betydligt mer filosofisk analys än vad bloggosfären tillåter. Vad fan är kärlek?

Enligt Svenska Akademiens ordbok betyder kärlek: "En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet".
En sak är säker, kärleken lämnar ingen oberörd. Den känns och ska kännas i varje nerv. Det ska vara som ett jäkla knytnävsslag direkt i hjärtat. Är jag lyckligt kär känner jag mig oövervinnerlig, är jag däremot olyckligt kär känns det som om hela världen rasar samman och jag utarmas, vissnar, dör.

För mig är kärlek synonymt med energiboost och min kärlek är kopplat till en annan individ och den energi som uppstår mellan oss. Ingen energi – ingen kärlek, dessvärre. Och nu kommer jag få skäll för att jag är kategorisk. Faktum är dock att jag känner ”kärlek” inför i stort sett alla jag möter. Det är endast en handfull individer som jag under mitt liv inte synka med och dem slösar jag ingen energi på.

Och kärlek måste underhållas. Hela tiden.

Heidikalendern 4 - det här åt jag idag

Började dagen med en ynka kesoplätt med banan (ruskigt svår att få fin stekyta på den men övning torde ge ett bättre resultat så småningom). Nersköljt med en kopp mullbärste.

Mellanmål: en burk makrill och knäckebröd. Nersköljt med en kopp Yogi örtte.

Middag: Kokt torsk med ägg- och persiljesås serverat med morots- och squashtagliatelle och blomkål. Nersköljt med ett alldeles för mustigt vin.

Dessert: Jordnöts- och cashewcookies (jag tog två)

Filmsnacks: två bitar åttioprocentig choklad nersköljt med en stor kopp mullbärste

Heidikalendern 3 - mina föräldrar

Jag är döpt i blåbärssoppskålen. Hemma. I och för sig var det ingen blåbärssoppskål då det begav sig utan en finfin fejkkristallskål som jag antar storasyster har i sin ägo. Jag har hört att mitt namn skulle vara Minna Johanna men morsan ändrade sig innan prällen kom så jag blev den jag är nämligen Heidi Marika.

Men det var inte det jag skulle berätta om. Det blev en liten parentes....

Mina föräldrar, Leena, 152 cm över havet, träffade min far, Simo, i Stockholm i en trappupgång 1966 eller nåt sånt. Morsan kunde ingen svenska och farsan hade, om jag fattat det rätt, sin dåvarande flickvän i samma trappuppgång där föräldrarna Valkama möttes. En passionerad kärlek uppstod och året efter, 1967, gifte de sig då mamma Valkama var höggravid med syster Nina.

Många, många bilder finns det på den förstfödda och bara tre på mig som kläcktes 1969.

Min mor och jag är tajta. Hon är världens bästa och jag minns hur hon alltid väckte mig så fint, med mjuk röst och ett lätt tag på min fot.

Jag var elva år då jag växte om henne. Idag är jag hela 163 cm...

Den bästa historien jag hört om dem är då de som fattiga, kära ungdomar i Norrköping var tvungna att elda upp skåphyllorna i kökskåpen för att få lite värme i lägenheten. Nästa roliga grej var då farsan moonade för en nyfiken tant som glodde in i deras gardinlösa fönster.

Mina egna minnen berättar hur farsan dönade på med motorbåten vi bodde i under somrarna förbi ett gäng segelbåtar i Östergötlands skärgård. Gudars skymning vad segelbåtarna gungade!

Jag har haft en trygg uppväxt, sanna mina ord!