Så fort man hör ordet ”tro” associerar man ju oftast till religiös tro. Men saken är den att det inte är så enkelt. Tro är inget annat än en övertygelse om ett fenomens förnäma betydelse, en betydelse som i oftast skapats ur någon form av sociala konventioner.
Tro är opium för folket, är ett välbekant talesätt vilket anspelar på tro som socialt fenomen. Ta till exempel den hypnotiserade testosteronstinna massan vid ett idrottsevenemang. Massans kollektiva skanderande BRYNÄS BRYNÄS BRYNÄS liknar då det religiöst euforiska tungotal et vid ett pingstkyrkomöte, eller i en moské, eller i en kyrka, eller för den delen, vid en konsert. Eller driften att skapa bilder av personer, göra dem till gudar (Astrid Lindgren har ju en staty till sin ära).
Människan har alltså ett behov av att konkretisera och förankra och göra gripbart sin tro och sin övertygelse eftersom det gör tron lättare att ta till sig. Förtingligandet av det abstrakta är en drift alla människor har.
Hur var det nu med min egen tro? Ur ett religiöst perspektiv är jag tämligen ambivalent. Det korta vetenskapliga intellektet säger att Gud är av människan skapad och inte tvärtom. Det mer skärpta och mer öppna intellektet säger också att det måste finnas en enastående kraft, något så stort att det är nästan oförståeligt som skapat allt omkring oss en gång. Och det är den kraften som är katalysatorn till hela evolutionen bland annat. Men även detta ”öppna” synsätt innebär en begränsning. Att allt har en början, ett mitt och ett slut är alltså en begränsande uppfattning, ett facit för att göra saker och ting mer begripliga.
Min egen tro borde vara, ja jag kämpar faktiskt hela tiden med detta, att jag har ett helt och hållet öppet sinne för det stora, det oförklarliga och jag försöker undvika behovet av att förtingliga det som inte går att förtingliga.
Att acceptera det oförklarliga är min tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar