Ren

Min kära molokna Halifax i badkaret efter gårdagens leriga strapatser. Och ni som känner gossen vet att han inte kommer att vara ren särskilt länge....

stavgång och sömnad och studier (och gud så tråkigt det där lät)

Igår var det läsläge i stort sett hela dagen. Ja, förutom mina hurtiga hundpromenader, vill säga. Och sedan avrundade jag kvällen med en alldeles utmärkt film, Sea Wolf. Dessvärre lade Voddler ner när det återstod sex minuter av filmen så jag fick aldrig veta om van Weyden dödade den blinde kaptenen eller inte. Frustreeeerande. Idag vankas det andra bullar:

Stavgång!

Jag fick nämligen blodad tand när jag vandrade i vildmarken med stavarna. Det här är ett så bra sätt att få fart på överkroppen och armarna. Nå, gunstig junkern Halifax drog återigen iväg som en avlöning när han fick upp vittring på knubbiga labbetiken Izzie. Sedan första dagen de möttes han han tappert försökt att få till ett amoröst äventyr med henne. Oavsett löpperiod eller inte. Ägarna, diakonissan på Mikaelsgården och hennes make, en före detta pundare och numera präst tror jag, har tagit över denna helt galet sex appeal-doftande labradortik för något år sedan och vi skrockar alltid lika gott ( inte jag alla gånger) när vi ser hur Halifax löper lustamok i närheten av henne. (Att slita en lysten hanhund på trettiofemkilo från en kurvig labbetik är inte så lätt som ni tror)

Nu ska jag sätta mig och sy en stund. Tror jag...

Och sen ska jag ta itu med litteraturlistan för höstens studier. Men allra först ska jag göra mig en smarrig svampomelett! Kanhända att jag sätter mig och läser en stund också.

Förresten, kära vänner, vad kan man göra mera med sitt enorma läsintresse? Nog måste det väl finnas andra sätt än själva bibliotekarierandet, det vill säga litteraturförmedlandet, att använda den här litteraturkompetensen till? Eller?

Sorry, det här blev ett supertrist inlägg. Känner liksom inte riktig detn där bloggeisten längre. Nu ska jag fundera på huruvida jag ska fortsätta blogga överhuvudtaget, alltså. Kanske ska jag nischa mig inom ett speciellt ämnesområde kanske?

Halifax jobbar

Halifax gillar att jobba

Halifax goes to hundhimlen

Bollberoende?

Halifax gillar bollar. Alltså, han GILLAR GILLAR bollar. Bollar är typ det bästa han vet. Säg ordet BOLL och hundstackarn slår knut på sig: "Boll??? VarvarvarvarvarvarVAAAAAR?"

make love not dogfight - Halifax the golden Jesus

Det finns nog ingen fridsammare hundponke är min Halifax. Nyfiken, go och glad och inte en tillstymmelse till elakhet mot andra hundar. Jag vet det här och igår fick jag det bekräftat igen. I godan ro spatserade vi godmodigt, pälsponken med bollen i munnen, och jag förbi våra kära grannars hus. Där bor Doris, en pimpinett Jack Russell som är kompis med Halifax. Nu har grannfrun fått sin syrra hit till Valbo. Syrran äger en ståtlig schäferhanne. Schäferhannen gillade inte Halifax. Och man såg direkt vad han tänkte när min godmodiga Halifax traskade förbi: ATTACK PÅ TREVLIG GOLDEN! AAAAATTTTTTACK!!!!!

Det såg brutalt ut. Men jag lyckades med hjärtat i halsgropen ändå med bästa Cesar Millan-fasoner och ett skarpt och jätteargt kommando avbryta innan det skedde nåt mer fasansfullt.

Halifax blev inte sårad men blev synnerligen mycket förvånad. Han tittade förvirrat på mig och sa: "Vaddå, såg du, matte, den där hunden gillar inte mig. Det tycker jag är himla konstigt. Varför kan inte alla bara vara snälla mot varann?"

Halifax goes Jesus och Mahatma Gandhi och Dalai Lama på samma gång

Halifax

Det kändes mycket märkligt att starta dagen utan ljudet av en glad smällande svans och ett flåsande hundansikte i mitt eget ansikte. Halifax är nämligen på besök hos makens son några dagar eftersom vi inte lyckas pyssla ihop jobb och hundhämtning för tillfället. Ja, maken är bortrest. Igen. Vet inte vilken gång i ordningen.

Maken jobbar borta alldeles för mycket. Jag ser honom några dagar varje månad och sen drar han igen. Puts väck.

Jag är mycket bedrövad, kära vänner och antar att sannolikheten för ett trist ultimatum snart kommer att tvingas göras. Mitt val är kompis Halifax. Alla gånger. Utan tvekan.

med svansen mellan benen...

Halifax, min ystra goldenboy, har idag fått vinterkläder. Det är ju så kallt ute. Men Halifax var inte lika förtjust över att slippa frysa. Med svansen mellan benen stapplade min dogg skamsen iväg, på något vis kunde gossen nämligen inte gå som normala doggar gör, med kläderna på alltså. Och hur sjutton skulle han lyckas med att kissa? Nä, ser ni, det konststycket lyckades han inte heller genomföra med vinterjackan på även om jackan är öppen under magen.

Stackars stackars skamsna Halifax, han är som en tonåring jag känner (sonen) som hellre går naken i 20 graders kyla (!) och är cooool (???!) snarare än varmt om än töntigt klädd med tjocka varma mysiga vinterkläder...

jag - ett sjåpigt våp

Jag är ett sjåpigt våp och det bjuder jag på. Igår tog jag med mig doggen Halifax på en frisk och härlig femkilometrare i skogen. Jag gick i rask takt och Halifax yrade runt så som bara en goldengosse kan göra. Vi blev både leriga och lyckliga. Väl vid tunneln som går under R80, cirka gurka 200 meter hemifrån möter vi en annan rödkindad hurtig kvinna i femtioårsåldern som påpekar att det ligger en huggorm vi ingången till tunneln.

IIIIIIIEEEEEK!

Nä, jag tordes då inte gå igenom tunneln för tänk om ormen attackerar mig och hunden!

Jag vände således direkt på klacken och gick omvägen förbi ridhuset och köpis, allt för att slippa se ormen. Tidsmässigt tog denna omväg mig 30 minuter istället för de fem minutrarna som det tar från tunneln till det movägska husbygget.

ja, jag vet, jag är ett sjåpigt våp.

Halifaxmemories

Jag hade en valp en gång som undrade vad vatten var....

Det var länge sen..

Och så ska hundarna tvättas...

Rolf i duschen









Halifax: "Hmm...jättekul..."

Matte Heidi vill inte bli blöt om fötterna. På med Mickes storstövlar bara! Och Rolf har sina egna bryderier.

Att jaga lösa hanhundar i Valbo hör till vanligheten. Men nu var det INTE min

Bilnyckeln är tillbaka. Kära blivande maken hade glömt den i firmabilen. Ja, ja, så kan det gå.

I övrigt fick vi en del sympatier från omgivningen då jag utgjutit min galla över vår oerhörda otur den sista tiden. Min kära moder tyckte så synd om oss att hon sände en slant. Det tackar vi för. Jag har också fått en lektion i hur man tjuvkopplar en bil av min kära kollega. Det tackar jag för. Men nu vänder det. Hoppas jag.

Och annars då? Jo, jag har jagat lösdrivande hanhundar här i Valbo. Och det var inte min egen utbrytarkung. Helt sant. Grannar som uppmärksammade oss om detta lös-hanhund-i-valbo-faktum var, inte så förvånande, helt övertygade om att det var Movägens egen Halifax. Ha haaa! Det finns andra hundar som också söker nya vyer. Känns skönt.

Nåväl, jag gick ut i snöyran tillsammans med doggen för att leta efter annan dog. Och hittade, ja just det, en retriever. Och tog honom hem.

Nu känns allt bättre, mycket bättre

Skönt med fredag

En hund...min Halifax


Jaha, så var det fredag igen. Ett glas vin, god mat och så äntligen fick jag inmundiga marängsuisse. Ibland "skriker" nämligen kroppen bara efter fett och jag är helt övertygad om att kroppsskriket är ett regelrätt rop på hjälp: "JAG BEHÖVER FETT, FETT, FETT!" Det har alltså saknats energidepåer i mig. Så är det. Men nu är depån fylld för ett tag så i skrivande stund är jag ganska nöjd med tillvaron. Lugnt här i soffan. Och som sagt, ett glas vin. Men inga cigaretter...Har jag sagt att jag numera är ickerökare? Tänka sig. Återkommer om hur det går.


Min Camilla har ju varit sjuk så jag har tagit hand om vårt bibliotek i hennes ställe den här veckan. (Vi ses på måndag, tjejen) Idag var det långt ifrån lugnt. Riktigt, riktigt stressigt. Jag hann knappt gå på toaletten för att inte tala om att jag inte hann äta något. Men så är det ju ibland. Äta gjorde jag ju hemma och mina defekationsbehov tänker jag inte diskutera "in public".

Jag har alltså inget mer att säga så jag avslutar med att önska godkväll.

God kväll

sagostund och hundstund

Tillökning i familjen

Just det, vi har fått tillökning i familjen.

Rolf.

Dotter Mimmi har skaffat sig en alldeles bedårande livskamrat.

Rolf är hans namn.

Drygt ett och ett halvt kilo väger den kavata krabat.

Rolf är hans namn.

Och enligt svärsonen påminner han ganska mycket om en viss moderat finansminister... Låt mig presentera: Rolf Borg

Allt gott

Prat med prestigelösa pensionärer gör ett underbart liv!

Jag har ett underbart liv, så är det. Att klaga, beklaga och vara missnöjd stjäl energi som ju kan läggas på annat. Att glädjas åt de små tingen i livet som doften av nybryggt kaffe, ett blänkande rent badkar, en nytumlad badhandduk, en trevlig kärleksfull sambo och små snälla barn. Ja, det sistnämnda ska faktiskt omfatta mindre trumpna tonårsbarn....

Jag har under mina långa studieår haft nöjet att få promenera i skogen på "pensionärstid". Det innebär helt enkelt den tid på dygnet då alla arbetsföra befinner sig på sina lönearbeten och sliter i sitt anletes svett. Men jag, jag har promenerat i skogen, åkt skidor i skogen och träffat på alerta, aktiva hundägande pensionärer som jag språkat med mycket och länge. Om allt som livet ger och har gett. Det är trevligt. Mycket mycket trevligt.

Är det månne retrieverägandet som gör att dessa fantastiska vitala pensionerade personer är just så vitala och levnadsglada? Eller är det helt enkelt att de efter sina många levnadsår kommit fram till insikten om att livet är precis som det är, helt enkelt underbart? Och har denna insikt om livets hårda, men underbara skola gjort dem så prestigelösa och lyckliga? Om detta brukar jag ibland diskutera med mig själv.

Och hur det än är så är det helt enkelt underbart. Prat med prestigelösa pensionärer ger mitt liv en guldkant. Tack alla mina skogskompisar!

Allt gott

GLÄDJE!!!