En lättjefull söndag - en utopisk tanke

Allvarligt, duger jag som jag är om jag bara tillåter mig flyta med i tillvaron? Om jag bara är nöjd med tillvaron precis som den är utan att driva mig mot nya mål och prestationer? Att våga vara lat, ledig och loj?

Lyssnade precis på coachen i personlig utveckling, Elizabeth Gummesson, som talade om sin bok Good Enough, som ju handlar om hur man kan ta sig ur det perfektionistiska träsket av perfekta prestationer. Och vara nöjd med att vara lagom bra.



Att jag känner igen mig helt och fullt i hennes beskrivning är egentligen ingen överraskning. Jag driver mig och har alltid drivit mig mycket hårt för att uppnå resultat inom de allra flesta områden. Jag vill alltid vara till lags, precis hela tiden. Fy på mig, fy, fy fy! Och ännu mera FY!

Men idag, den här söndagen, tänker jag bara göra slappa saker i ett lättjefullt, lojt tempo. Jag säger åt mig själv att våga vara ledig, lat och loj...Och vara nöjd med saker och ting precis som de är.

Men kära blivande maken, han bara jobbar på som en maskin. Och jag kommer därför att få riktigt, riktigt dåligt samvete eftersom jag bara...är....Tanken på en lättjefull, lat och ledig söndag kommer därför att bli en utopi.

Suck