Och lite bilder på mina knattar...
Fick en kommentar på Facebook från min kära kusin då jag proklamerat min önskan efter egen tid: "Du har ju man och barn. Du ska inte ha egen tid". Citatet är något modifierat. Och jag vill också understryka att det var sagt med en hel del ironi.
Jag reflekterar ändå över denna kommentar. Och jag reflekterar lite till. Är jag självisk då jag vill ha egen tid?
Att ha barn. Att ha en man. Innebär detta att JAG ska eliminera mina EGNA behov? Är mina egna behov synonymt med ANDRAS behov då jag iklätt mig rollen som mor och maka?
Oh nej, utbrister jag. Nej, jag SKRIKER ut detta NEJ!
För att jag ska uppleva tillvaron lustfylld och nöjaktig och vara lycklig och tillfredsställd och orka med livets stilla lunk är det livsnödvändigt, för mig, att unna mig min egen tid. Jag tror att jag vidarebefordrat detta synsätt till mina barn och jag tror vidare att de respekterar detta. Och genom att ha präglat mina barn att respektera sin mors behov tror jag att jag vidarebefordrat något bra i deras liv. Att prioritera sin egen tid. Sin egen ensamhet. Att det inte är farligt att vara ensam, att det är viktigt att lyssna på sig själv, att våga diskutera med sig själv. Jag tror, nej jag vet, att denna vetskap kommer att göra dem självständiga, lyckliga och självsäkra.
Jag vet att det är så. Eftersom jag har snart fyrtio års erfarenhet. Eftersom jag har ett självförtroende som en finlandsfärja. Eftersom jag därför är en lycklig människa.
Mer egen tid till alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar