Om stjärtar och inte vilken stjärt som helst, utan min långa stjärt

Mamma Valkama, ja den äldre alltså, konstaterade mycket krasst en dag under min knoppande kvinnlighets tillblivelse (det var lääänge sedan) att jag hade lång stjärt i byxor. LÅNG STJÄRT? Jag blev mållös och mitt gryende kvinnliga självförtroende sjönk ned i skoskaften och jag beslutade på en gång att jag aldrig skulle bära byxor igen. Ja, min ändalykt är lång. Den börjar typ uppe vid skulderbladen och slutar vid knävecken. men eftersom jag uppfattar mig som estetiskt komptetent kan jag klä mig därefter. I kjol.

Och åren gick och kjolarna var korta, långa, klockade, voluminösa, fladdrande, tajta, tuffa och eleganta. Min kjolgarderob var enorm. Den var monumental. Och inte en enda byxa så långt ögat kunde nå.

Mamma Valkama, den äldre alltså, frågade därefter många, många år senare varför jag aldrig hade byxor. Och jag blev återigen mållös. Hur kunde hon ha glömt den kritiska kommentaren hon en gång under min knoppande ungdom gett mig? Kunde hon inte se min långa stjärt?

Nåväl, sent i höstas konstaterade kockclas ganska så krasst att jag passade bättre i kjol....

Det måste helt enkelt vara så att min stjärt är LÅNG.

Och min långa stjärt är åter ett gissel för mig.

Jag bär helst kjol.

Allt gott från en långstjärtad blondin