Det här är sjätte boken i Sophie Kinsellas Shopaholic-svit. Nu har jag läst den. Och det gick fort. I den här sjätte delen har Rebecca Brandon (född Bloomwood) fått en knatte, Minnie. I boken är Minnie två trotsiga år och en riktig pest. En bortskämd liten illbattig pest som skriker "miiiiin" om allt hon ser på. Och jag kände bara när jag läste boken att: "Näää, gudars vad jag tycker illa om bortskämda ungar". Minnie är inte någon gullig sockertopp även om hon går klädd i sockervaddsrosa Dolce Gabbana-stövlar.
Men i övrigt då? Ja, inget nytt under solen. Becky är som hon brukar, beroende av shopping och Sophie Kinsella är i sin tur beroende av namedropping. Maken Luke är i sedvanlig ordning svår att förstå tjusningen kring, han bara jobbar, jobbar, jobbar. Han har sin handdator i gång, och använder den hela tiden, även när han ska umgås med hustrun. Och jag kände bara att: "Näää, gudars vad jag tycker illa om ouppmärksamma makar".
Men i övrigt då? Nanny Sue hyrs in för att uppfostra den bortskämda Minnie men hon kommer fram till att det egentligen är fel på Becky (vem annars?, det är ju tabu att tycka ungar är hemska). En hemlig surprisefest för Luke tar upp mycket planering och det mesta utrymmet i boken. Och det är kring planeringen av festen det uppstår en del, men bara en del, skojfriska dråpligheter.
Jag tycker dock att det är dags att skrota Becky Bloomwood nu, kära vänner. Det är inte roligt längre. Den här sjätte delen känns verkligen osammanhängande och oengagerande, jag tror att Sophie Kinsella också vill göra slut med Becky. Annars är frågan: Vill vi verkligen läsa En shopaholic blir pensionär också?
(Pssst: men jag glömde ju, Luke fick ju jobb i Hollywood på sista sidan så vi vet hur titeln kommer att se ut inför kommande boksläpp: En shopaholic i Hollywood)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar