Dagens stora händelse var alla gånger den fjuniga tonårsgossens dop. Attans vad han var duktig. Dopkaffet blev dopburgare på Donken och till och med den numera supersunda stolta modern Heidi tryckte i sig en hamburgare och flottyrdroppande strips. Dopgåvan blev ingen silversked utan ett machoarmband i kraftigt stål och maffigt läder.
Och gossen var nöjd. I synnerhet (säkert) för att den stolta modern och den stolta fadern för första gången på flera år umgicks under samma tak i mer än fem minuter. Japp så bra det kan bli.
Just nu ska jag koka mig ytterligare en kopp mullbärste för att driva ut Donkens fettdrypande burgardemoner ur min stackars lekamen. (Nog har väl midjemåttet blivit en aning fylligare?)
Imorgon är det slutligen dags att återvända till doktor Wahlström för att ta förbereda avslutet på mitt pillerknaprande. Bye bye antidepressiva Citalopram! Men en aning rädd är jag. Är det så här finfint man ska må som människa som jag gör nu under pillerruset, ja då vete sjutton om jag vill bli "normal" människa igen.
Tjilevippen kära vänner
Hörrö, det är faktiskt bara sunt att unna sig lite skräp mat ibland. Och du kommer klara dig galant utan de där pillrena.
SvaraRaderaMen var kyrkan lika pampig som Westminster Abbey var idag? Jag skulle inte tro det. Värsta Disneyvarning.
SvaraRaderaMen det är ju bra att Leo hör till gud nu. Eller så.
Och man dör inte av en burgare. Hallå.
En fin dopstund blev det i en kyrka som inte var så pompös som WA. Och klart jag kommer må finemang utan pillrena. Det är bara att fortsätta vara hurtig, äta bra och göra saker som ger livsglädje. Och då funkar en och annan hamburgare:)
SvaraRadera