Men igår när jag stod vid DVD-hyllorna på Filmkällan på Stadsbiblioteket i Gävle och valde ut en film inför kvällens soffsittning stod det två tjattrande tonårstjejer med utländskt påbrå och botaniserade bland filmerna. Plötsligt kände jag odören av den där nedre kroppslukten. Ni vet. Och omedelbart därefter sade den ena med den där ljusa andlösa rösten tonårstjejer har: "Ont i magen måste hem." Hon var bajsnödig hon. Och hon fes offentligt. Det skulle jag aldrig göra.
Allt gott
Ps; jag såg den tyska Requiem. Om besatthet och excorcism.
Har den amerikanska versionen: "The Exorcism of Emily Rose", tydligen baserat på samma historia. Var den bra då? =)
SvaraRaderaJodå, men det tog ett bra tag innan själva röda tråden satt på plats. Minus för det. Men en del Linda Blair-liknande scener satt som de skulle. Tre och en halv heidipoäng. Ska kolla Emily Rose nästa gång
SvaraRaderaÖverlag känns hela historien väldigt pressad, tycker jag. Det är ganska uppenbart att flickan hade ett neurologiskt fel. Har sett någon dokumentär där människor förändrat röst och utseende väldigt mycket, p.g.a tumörer och annat tjosan. Men sen har jag, som sagt, bara sett den amerikanska versionen, och de är ju glada för att vifta med bibeln så fort något konstigt händer :).
SvaraRadera