Kära nån, då, jag vet då rakt inte hur jag ska uttrycka min läsupplevelse av Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Łódź.
Romanen är rent ut sagt formidabel. FORMIDABEL! Med nästintill hypnotisk prosa suggererar Steve Sem-Sandberg mig att läsa och läsa och fortsätta läsa sin mastiga roman om ghettot i polska Lodz under andra världskriget.
Kanske är det just den sakliga och faktiska och krassa tonen hos berättarrösten, den som med desillusionerade ögon betraktar och återger människor, liv och skeenden som gör att vi har att göra med en riktig bladvändare?
Kanske är det det kalejdoskopiska och fragmentariska människopanoramat som hackigt likt en dogmafilm låter mig bara nästan lära känna de människor som passerar genom romanen?
Och detta bara nästan är riktigt frustrerande. Jag känner mig maktlös. Desillusionerad. Och just den känslan som Steve Sem-Sandberg lyckas förmedla genom berättelsen är med sannolikt ingen tillfällighet alls. Nej nej, långt ifrån. Jag möter i romanen en verklighet som var riktigt sann. Genom känslan blir jag ett med persongalleriet och deras stulna stackars liv...
Det är sakligheten som genererar den emotionella känslan.
En formidabel roman, sanna mina ord!
Härligt med dogmafilm, känns alltid lika ärligt och mysigt :)
SvaraRaderaDu skriver så bra om romanen som åker upp med en schvung på läslistan. Men den får ändå vänta tills jag känner mig redo för läsning så (känslomässigt) krävande. Nu är det lite för vintermörkt.
SvaraRaderaJust nu gör jag detta: jobbar kväll jobbar kväll jobbar kväll...
kära vänner, jag har ett ett kluvet förhållande till dogmafilm. Tycker jag om? Tycker jag inte om? Jaaa, jag vet inte. Men fascinerande är det lite ryckiga och fragmentariska sättet att presentera film [läs;litteratur]. Men oj, vad jag tyckte om boken. Jag tänker fortfarande på den.
SvaraRadera