Läskiga dystopier, pengar och en ny vän - en vanlig onsdag

28 dagar senare, en pastisch på dystopiklassikern I am Legend har gjort mig en aning mörkrädd. Måste nog ha brödkaveln och den kära Sabatiern inom räckhåll i natt. Jodå, jag har kolla alla låsen, uppmanat doggen att se galet grym ut ( och det var en träning som hette duga, vet alla goldenägare. Suck) De där zombieliknande virussmittade varelserna (inte doggen Halifax alltså) är nämligen inte att leka med. Sen funderar jag på om det var dålig bildkvalitet på just den här dvd:n eller om den där pixligheten skulle föreställa en slags konstnärlig effekt? Vet du?

Sen då? Jag har gått ungefär 10 000 steg idag, fått ett rejält lönelyft, haft mina blonda lockar utsläppta så maken under den arla morgonstunden bara stirrade på mig, helt mållös, för att därefter utbrista: "Du är dig inte lik, du är liksom gullig och jag vet inte om jag tycker det är bra eller inte". Jahapp, jag fattade inte vad han menade. Gör du? Sen då?Jag har försökt intala den stackars sjuka sonen att äta lite, förbannat mig för att jag klädde mig i kort kjol och tunna strumpor och bara en kort mockajacka eftersom det var så kallt. Antal tekoppar den här marsonsdagen à en liter=4.

Avslutningsvis vill jag berätta att maken är borta, jag menstruerar, lyfter hantlar 4 X 20 lyft per arm och beundrar min smärta midja.

Nu tänker jag bli asocial, kära vänner, och gå och läsa en bok. Ikväll är min kompis bara Sofi Oksanen och Utrensning. (Brödkaveln och min älskade trotjänare monsieur Sabatier följer med i sänghalmen)